Alejandra - B ska börja på förskola
Jag började iallafall att jobba deltid när liten var åtta månader. Jobbade två dagar och var på jobbet på förmiddagen och jobbade hemifrån på eftermiddagen. Det fungerade jättebra! Under tiden jag var på jobbet så tog min Papa hand om honom. Morfar har
varit en av lillens favoriter från början. Så det var inga problem. När vi fick beskedet att lillen inte hade kommit in på förskolan var det både en lättnad men en oro. Min papa var snabb på att erbjuda sig att ta lillen dagligen så att vi kan
jobba. Vi provade och det har fungerat så grymt bra! Min Papa är för övrigt pensionär, så han är mest hemma på dagarna.
När det är helg eller vi är hemma så frågar lillen om han inte ska gå till atito (hans sätt att säga morfar på spanska). Han blir något besviken när vi förklarar att han inte ska dit. Papa ringer också och hör hur lillen mår. De saknar varandra helt enkelt. Som
det ser ut just nu ska lillen fortsätta att gå till morfar, kombinerat med förskolan.
För mig har det varit en trygghet att ha lillen hos min Papa för att de fungerar så bra ihop och att jag vet Papa tar hand om honom.
Lillen har behov av lite mer uppsikt, när det kommer till måltider, siesta och för övrigt. Han går på utredning och blir undersökt men under tiden behöver han mer uppmärksamhet än kanske andra barn. Så han kommer kanske att få en resurs som går vid
han sida när det kommer till de delarna. Men jag känner inte samma trygghet där som med min Papa. Så för mig handlar inte lämningen på förskolan bara om att få vardagen att gå ihop, utan även en oro och ångest. Det är många tankar och frågor som dyker
upp. Tror dock att de flesta kommer att bli besvarade när vi påbörjar inskolningen i augusti.
Många som läser detta kanske tänker att: ääh det kommer att gå bra, det blir nog bra.. Ja, kanske men det är ändå en daglig oro för mig. Inget kommer att göra mig lugnare oavsett vad folk säger. Behöver liksom inte folks "tröst" eller lugnande. Jag
delar bara med mig, för att det kanske är flera som är i min sitts och att de inte ska känna att de är ensamma.
Så varför är jag så orolig och har ångest?
Här får ni en liten övergipen och kortfattad tydliggörande. Det är så att min son har svårt med maten, han tuggar inte och hamster. Det är inte ofta han vill äta, så man måste ha mat tillgänglig hela tiden så att han kan plocka. Han sätter också
i halsen, mat, saliv, dryck och ja, allt möjligt. Vilket gör att han behöver uppsikt. Han brukar kunna hantera det när det kommer till dryck, men kan ibland behöva hjälp med att få ut maten ur munnen. Han kan även få lite lätt panik när han tappar
andningen. Han har utöver detta tendenser att sluta andas när han sover. Så man måste påminna honom att andas. Så med andra ord handlar det inte bara om min "noja" utan mer och liv och död, om man ska hård dra det.
Jag försöker hålla mig positiv men nu återstår det att se hur allt kommer att hanteras och hur lillen kommer att må och känna.
💙